Genom människans historia har skägget spelat en stor roll – främst för männen. Det har ofta klassats som tecken på vishet och manlighet, men tidigare även vildhet. Skägg har i princip existerat genom hela människans historia, men till en början var det inte många som brydde sig om dess utseende. Under forntiden hade dock skägget blivit en viktig faktor för männens utseende. Assyriska kungar bar exempelvis lösskägg med korkskruvslockar, men samtidigt fanns det även de som föredrog rakat där till exempel romer och greker kan räknas in.

Skägget började spela få en större roll för modet under medeltiden fram till mitten av 1700-talet. Vid början av 1500-talet var långt skägg kombinerat med kort hår den populära stilen för män. När tiden närmade sig 1600-talet blev dock långt hår populärare, vilket ledde till att skägget blev kortare och till slut försvann. Av denna anledning var det vanligast med helrakade män under 1700-talet.

Under 1800-talet växte dock skäggets popularitet fram återigen i form av polisonger och blev vid slutet av århundradet en trend som varade till första världskrigets slut. Skäggets framväxt gjorde att redskap som locktänger, vax och mustaschformare blev alltmer vanligare. Trots skäggets framväxt under 1800-talet, blev det återigen populärt att vara helrakad under den första halvan av 1900-talet. Däremot blev skägget återigen populärare vid den andra halvan av 1900-talet, vilket berodde på filmens framväxt. Många män blev inspirerade av filmkaraktärer och kopierade deras skägg.